Som vanligt

Vi sätter oss ner utan ett ord, som så många gånger förut, du beställer ett glas vin och jag en kopp te. Fast vi båda vill, mer än någonting annat så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan. Vi har blivit som dom. Någon tittar på oss. Är det min tanke hon ser eller dina röda kinder som avslöjar mer? Vi har blivit som dom, dom som aldrig får bli. De som sitter tyst på nått café, ingen får ju se att han är gift och hon är fri. När jag går därifrån och du håller kvar så vet vi båda att det är såhär man mår när man hemligheter har. När jag går därifrån Utan ett ord Så vet vi båda två..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0