elinut

Vi sätter oss ner utan ett ord, som så många gånger förut, du beställer ett glas vin och jag en kopp te. Fast vi båda vill, mer än någonting annat så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan. Vi har blivit som dom. Någon tittar på oss. Är det min tanke hon ser eller dina röda kinder som avslöjar mer? Vi har blivit som dom, dom som aldrig får bli. De som sitter tyst på nått café, ingen får ju se att han är gift och hon är fri. När jag går därifrån och du håller kvar så vet vi båda att det är såhär man mår när man hemligheter har. När jag går därifrån Utan ett ord Så vet vi båda två..

Om du vill ha mig så säg till, för själv vet jag inte vad jag vill. Jag har försökt ta tag i nån men händerna kan inte hålla still. När jag blir arg ger jag igen, ja jag undviker sanningen. Jag kan säga att jag älskar dig och sen aldrig säga det igen, och jag kan gråta mig först när dom gått. Ja mina känslor har jag svårt att lämna bort. Om dom tror att dom sårat mig har dom bara missförstått. Jag börjar om varenda dag. Försöker vara den dom vill att jag ska va men när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra. Och jag vet inte vart jag är, jag är med men aldrig riktigt där. Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nåt annat än det här. Jag vill va vanlig, vad det nu är. Jag vill göra fel och erkänna det. Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer.