elinut

Jag borde lärt mig nu att det alltid är det lilla som får mig på fall. 
Ett rufsigt hår, ett skratt som är lite skevt. Åh, snälla bryt mig inte nu. 

Och jag har försökt kämpa emot, men jag faller in i dig och ditt stora hjärta.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort. Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp. Kan vi inte vara nära bara en minut? Är det nu, nu som det tar slut? Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå, jag vill hinna säga allting innan jag ska gå. Älskling, vänta får jag sitta bredvid dig. Det var han som ville kyssa mig. Snälla bli min igen. Nej, låt det vara som i en film. Snälla bli min igen. Låt mig vara kvar. Ja, låt det va. Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän? Knyter mina skor och går tillbaka in igen. Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter nått att säga som kan ändra allt. Nått mer än det jag redan sagt..

Nej, det känns inte bra. Ta det svaret och lev med det för jag vet att om jag förklarar varför så gör det bara mer ont och jag har inte styrkan nog att såra dig. Jag skulle inte kunna leva med den känslan. Vänner som sviker men man tar tillbaka dom gång på gång för det var ju bra förr, eller hur? Jag är trött på den falska känslan jag har inom mig hela tiden. Människor gör misstag, men räcker det inte med en gång för att inse att det är nog? Det är sant det dom säger, vi vill verkligen se det bästa i människor.